Att beställa digitala saker (en publik webbplats, ett intranät, en Facebook-närvaro eller annan digital närvaro) är inte samma sak som att beställa analoga saker. Gammelmedia är inte lika med nya medier ( sv.wikipedia.org/wiki/Gammelmedia ).
Beställarkompetens
Det är många traditionella informationsavdelningar, marknadsavdelningar, kommunikationsavdelningar och liknande avdelningar i en verksamhet som likställer både sättet att upphandla och inköpa digitala saker, samt att genomföra digitala saker, med inköp och genomförande av analoga saker.
Att man förhåller sig till digitala saker på detta sätter tror jag är anledningen till att många (för många) digitala projekt tyvärr havererar.
Det är dags att respektera det digitala samhället
Det är därför dags att respektera det digitala samhället och inte likställa det med de saker ovanstående avdelningar genom åren har hanterat gammelmedia. Gammelmedia i form analoga saker som av visitkort, broschyrer, rollup, produktkatalog, block, pennor, pappersannonser, kundtidningar etc.
Ta hänsyn till mottagaren
Ytterligare en sak som skiljer gammelmedia och nya medier från varandra, och därmed sättet att hantera det, är distributionen och kommunikationen. Gammelmedia är enkelriktad, så du som avsändare behöver inte ta lika stor hänsyn till mottagaren, som i nya medier där distributionen och kommunikationen är flerriktad. Inte en till en eller en till många. Utan många till många. Det kräver också sin uppdaterade beställare — och leverantör.
Ömsesidigt ansvar mellan beställare och leverantör
För att råda bot på detta är det ett ömsesidigt ansvar. Delat ansvar mellan beställaren och leverantören. Båda parter behöver lita på varandra. Men viktigast av allt är att lyssna på varandra. För vid ett eventuellt havererat projekt är det sällan (kanske till och med aldrig) en parts fel.
Seminarie om beställarkompetens
För en tid sedan var jag på ett seminarium om beställarkompetens — läs mitt blogginlägg från dess.